Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
zimbabwe.jpg

Vattensituationen i Zimbabwe

I olika delar av välden ser man olika på naturens resurser och hur man bäst bör nyttja dem. Här i Sverige har vi ett Naturvårdsverk som ser till att vi inte fördärvar vår natur mer än nödvändigt. I andra delar av världen sköts detta av andra organ. I Zimbabwe sätter man ofta sin tillit till förfäderna

Patrik Stålgren, doktorand på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, har tillbringat långa tider i Zimbabwe. Här har han bland annat intervjuat nästan 70 personer som har med vatten och lagar och regler kring vatten att göra. Allt från ministrar till medicinmän.

Hur man tänker på vatten, och på naturresurser över huvud taget, skiljer sig rejält åt mellan Sverige och Zimbabwe.

– Även bland de högt uppsatta på ministerierna var det många som vänder sig till andarna och förfäderna när det gällde vattenfrågorna. Det finns de som ägnar sig både åt regndans och datamodeller, säger Patrik Stålgren.

Beroende av världsbankslån

Han poängterar att Zimbabwe är ett väldigt andligt land där den andliga makten ligger hos förfäderna. Det är till dem man ber om stort och smått, allt man behöver i livet. Det är också de som bestämmer över regnet och torkan. Om förfäderna blir på dåligt humör kan de hålla tillbaka regnet i långa perioder och då är det bäst att människorna blidkar gudarna allt de kan.

– Men gudarna talar dålig engelska, säger Patrik som var tvungen att använda tolk när han blev inbjuden till ett möte med medicinmannen dr Sibanda och dennes andliga ledare långt ute på landsbygden i  Zimbabwe.

Men det är inte bara gudarna som bestämmer. I Zimbabwe, liksom i många fattiga länder, är landets ekonomi ofta beroende av lån från Världsbanken, IMF och andra stora internationella organisationer. I mitten på nittiotalet började dessa internationella givare ställa hårdare krav på miljötänkande i de länder som skulle få ta emot deras pengar.

Ett nytt krav var den så kallade ”Integrated Water Resources Management regime”. Denna innebär att länder som vill låna pengar från världsbanken måste se över sin vattenförsörjning ordentligt.

Undersöker följderna

Patrik Stålgren undersöker hur dessa förhållningsorder och bestämmelser från Världsbanken egentligen fungerar ute i mottagarländerna. Vilka effekterna blir på plats? Om förändringarna verkligen sker och vad det i så fall beror på. Detta är en kunskap som kan komma väl tillpass när andra länder skall genomgå samma förändringar.

Zimbabwe är ett av de länder i Afrika som kommit längst med att anpassa sig till kraven från Världsbanken och IMF. Detta beror enligt Patrik på att man redan innan kraven på kretsloppstänkande hade en ganska väl fungerande organisation kring vattenfrågor. Samtidigt avgörs dessa frågor mycket av vem som sitter på vilken position i administrationen. Om de som bestämmer över vattnet är positiva eller negativa till förändringarna spelar en avgörande roll.

Zimbabwe är ett land som ofta drabbas av långa torr perioder med missväxt och hungersnöd som följd. Senaste torrperioden var år 2002 då det inte regnade en droppe på flera månader.

Historiska orättvisor

Vattnet har länge varit orättvist fördelat i Zimbabwe. När de första vita plantageägarna kom till landet i mitten av 1800-talet gällde ”first come first serve-principen” och nybyggarna fick själva bestämma hur stora vattenrättigheter de ville ha. Detta innebar i praktiken att de som var först på plan kunde ”paxa” allt vatten i ett vattendrag till sina åkrar. I samma veva bestämde man att dessa  vattenrättigheter skulle gälla för all framtid. Om det sedan kom nya bönder som ville använda vattnet i floden fick de inte ta ut mer vatten än att plantageägaren fick allt det vatten han ville ha.

På den tiden var Zimbabwe en brittisk koloni och blev inte självständig förrän 1980. Efter självständigheten var det många svarta Zimbabwier som ville slå sig på jordbruk och bli självständiga bönder. Men alla vattenrättigheterna var i stort sett upptagna och de nya farmarna fick snällt se på när deras skördar torkade ihop trots att floden rann förbi forsande av klart vatten.Det enda sättet att få tillräckligt med vatten var att ärva en gammal gård med vattenrättigheter. Snart insåg regeringen i Zimbabwe att denna orättvisa fördelning inte längre kunde få fortsätta.

Men även om lagarna har ändrats så går förändringen långsamt. Spänningarna växte mellan de fattiga bönderna och de vita plantageägarna. Till slut (1998-99) blev konflikten blodig. Gäng av ”krigsveteraner”, stödda av Zimbabwes premiärminister Robert Mugabe, anföll vita storbönder och tvingade dem med våld att lämna sitt land. Många liv gick till spillo och konflikten pågår fortfarande.

Hopp för framtiden

Men även om människor inte får det vatten de behöver i Zimbabwe är det enligt Patrik Stålgren fel att säga att landet har ont om vatten.

– Det finns massor av outnyttjad potential och en effektiv vattenadministration är nyckeln till att råda bot på vattenbristen, säger Patrik och menar att vattnet finns i tillräcklig mängd och att om man lärde sig att ta hand om det på rätt sätt och fördela det mer rättvist så skulle det räcka åt alla.

Intervju med Patrik Stålgren då han var doktorand vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Stålgren disputerade år 2006 och är numera medarbetare på SIDA.

Patrik Stålgren, Göteborgs universitet

Illustration: Maj Persson
Text: Annelie Karlsson

Publicerad: 2006-04-20
Senast uppdaterad: 2010-05-18