Bromerade flamskyddsmedel, blandas in i plaster, textilier eller elektronisk utrustning och gör materialet mindre eldfängt. Då man försökt finna bra flamskyddsmedel har man eftersträvat att få fram en substans som är kemiskt stabil och inte bryts ner så lätt. Detta är ju en positiv egenskap - så länge flamskyddsmedlet sitter i den produkt den är ämnad för. Problemet uppstår framförallt när produkten skrotas. Då läcker flamskyddsmedlen ut och eftersom de är svårnedbrytbara kommer de att finnas kvar länge i naturen. Så länge utsläppen fortsätter kommer mängden bromerade flamskyddsmedel i miljön att öka, och även om de slutade användas skulle de finnas kvar lång tid framöver.

Nu räcker det inte att en substans är svårnedbrytbar för att den ska utgöra ett miljögift, det krävs också att den ska tas upp av olika organismer och givetvis att den är giftig. Bromerade flamskyddsmedel påminner till sin kemiska struktur om andra väldokumenterade miljögifter såsom PCB och DDT. De är alla organiska molekyler som är mycket fettlösliga, och fettlösliga molekyler tas lättare upp av organismer än vattenlösliga.

Många organiska miljögifter hamnar förr eller senare i havet, och då de nästan alltid sitter bundna till partiklar kommer de i stor utsträckning att sjunka ner till botten. Havsbottnarna är därför viktiga anrikningsplatser för organiska miljögifter. Detta medför att bottenlevande organismer, (oftast ryggradslösa djur såsom havsborstmaskar, ormstjärnor och musslor), vilka lever i och av det förorenade botten-sedimentet ofta utgör första steget i en transport av organiska miljögifter från bottnarna till djur högre upp i näringskedjan.

Till flera avslutade och pågående försök har använts en experiment-uppsättning där man i laboratoriet försöker skapa ett så naturligt havsbotten-ekosystem som möjligt. En specialkonstruerad bottenhuggare som skickas ner från en båt används för att ta upp ett stycke bottensediment, (50 x 50 x 50 cm) i en plexiglasbox. Man har då fått en bit havsbotten i ett akvarium, med en naturlig sammansättning av mikroorganismer och djur. Större djur såsom fisk kan man dock inte ha med. Plexiglasboxarna tar man in i ett laboratorium med samma temperatur som rådde där de samlades in.

Mitt intresse är ju framförallt att se vart giftet tar vägen. Boxarna lämnas ostörda i 6 till 20 veckor. Vid några tillfällen under denna tid provtas ett antal boxar. Med långa cylindrar tas proppar av bottensediment som sedan skivas så man kan se hur långt flamskyddsmedlet har blandats ner i havsbotten. Sedimentet sållas och alla djur som är större än 1 mm plockas ut. De analyseras sedan för att få reda på hur mycket PBDE som tagits upp.

 I ett annat försök som just pågår vill jag studera mikroorganismernas betydelse för nedbrytning av PBDE Då sållades bottensedimentet genom ett mycket finmaskigt såll (0.25 mm) så att det blir helt fritt från större djur, innan PBDE sattes till. Vissa försöksakvarier har fri tillgång till syre medan det i andra skapats en syrefri miljö. Efter några månader ska sedimentet analyseras så att man ser om det har bildats några nedbrytningsprodukter av PBDE.

Inga försök är ännu helt färdigsammanställda, men vissa resultat har kommit fram. Man kan se att det går väldigt fort för PBDE att blandas ner i bottensedimentet. Redan efter en vecka kan man hitta giftet på 4-5 cm djup, och efter en månad på 8-9 cm. Det visar att djuren är mycket effektiva vad gäller omblandning av sedimentet, och djur som lever en bit ner i bottensedimentet löper lika stor risk att få i sig giftet som de som lever uppe på botten-ytan.

Det är också tydligt att djur som selektivt väljer ut födopartiklar med högt näringsvärde (=hög organisk halt) samlat på sig mer gift än djur som mer oselektivt äter det som finns i deras närhet.

Innan man gör ett försök försöker man ställa upp en hypotes om vad man förväntar sig för resultat. En av mina arbetshypoteser var att rovdjuren skulle samla på sig en högre koncentration av giftet än sina bytesdjur, men den verkar inte stämma. Om detta beror på att de kan bryta ner PBDE i sin kropp eller om det finns andra förklaringar återstår att undersöka.

Artikeln är skriven i samarbete med Kerstin Magnusson då hon var forskare vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet, Kristineberg. Kerstin arbetar numera för N-research.

Foto/montage: Kentaroo Tryman
Text: Annelie Karlsson