Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Muddring

Musslor mäter miljögifter

När Göteborgs hamninlopp skulle muddras befarade man att den kraftiga grumlingen skulle frigöra och sprida miljögifter i vattnet. Men hur skulle man mäta detta? Musslor och några nya mätinstrument löste problemet.

In till Göteborgs hamn finns två farleder. Den ena var tidigare tillräckligt bred för stora djupgående fartyg, men för grund. Den andra var tillräckligt djup, men för smal. För att öka säkerheten och för att kunna hantera trafiken på ett mer effektivt och miljömedvetet sätt bestämdes därför att de båda farlederna skulle muddras djupare respektive bredare. I januari 2003 började man och ett år senare, i januari 2004, var det klart.

– Det är största muddringsarbetet som gjorts i Sverige, berättar Åke Granmo, forskare vid Kristinebergs marina forskningsstation. Totalt 11,7 miljoner kubikmeter lermassor muddrades bort och 900 000 kubikmeter berg sprängdes bort.

Hur gick det då till? Från ett specialfartyg sänktes ett tjockt rör ner som sög upp sediment.

– Pumparna var otroligt kraftiga. Stenbumligar på 30 cm i diameter sögs upp utan vidare. Det fanns även följefartyg som jämnade till de uppkomna plogfårorna med en stor järnbalk som släpades efter båten. När specialfartygets lastrum fyllts fraktades allt ut till ett område utanför Vinga där det tippades genom öppna luckor i fartygets botten.

Risk för spridning av miljögifter

Ett problem vid muddring är att vattnet grumlas. Risken är då att eventuella miljögifter som lagrats på bottnen sprids. I Göteborgs hamninlopp visste man att det fanns kvicksilver och andra miljögifter i sedimentets ytskikt. Därför ingick också mindre båtar i projektet – de cirkulerade runt på upp till en kilometers avstånd från ”sugfartyget” och mätte grumligheten i vattnet.

– En grumlighet på tre, fyra gånger det normala var tillåtet, men inte mer. Gick det över dessa värden fick muddringen avbrytas en stund.

Delar av det marina livet är mycket känsligt. Det krävs till exempel inte mer än ett par nanogram (1 g = 1 miljard nanogram) av TBT (tennföreningar som finns i båtbottenfärger) per liter för att honorna av purpursnäckan ska få  hankönskaraktärer ex. en penis, berättar Åke Granmo. Men vad betydde då den ökade grumligheten för skärgårdens marina liv? För att ta reda på det placerade Åke Granmos forskarteam ut blåmusslor på fem ställen – intill inloppet som muddrats men också utanför Vinga där muddermassor tippats.

– Det är första gången man i Sverige använt sig av musslor i sådana här sammanhang. Anledningen till att vi valde denna metod är att blåmusslor filtrerar mellan tre och fem liter vatten i timmen. På så sätt kunde vi se hur mycket miljögifter som finns i vattnet och på partiklarna som musslorna tar upp och binder i sina vävnader. ”Rena” musslor hämtades från Resö i norra Bohuslän och hängdes sedan ut i ”strumpnät” under en månad på de utvalda lokalerna i inloppet.

På samma ställen placerade man också ut ett nytt instrument, SPMD (Semipermeabla membraner) som passivt mäter gifthalterna i vattnet.

– Det består av en slang som är perforerad med små hål. Inuti finns ett fett som liknar fiskfett. Det drar till sig organiska miljögifter som samlas i slangarna. Efteråt  lägger vi dem  i ett organiskt lösningsmedel och då överförs gifterna till lösningsmedlet  som sedan analyseras på vad som finns i. På så sätt kan vi alltså se hur fisk och andra arter som inte filtrerar vatten utsätts för gifterna som finns löst i vattnet.

Ytterligare ett instrument, DGT – en slags puckliknande dosa som innehåller en gel som drar till sig metaller – placerades ut.

Resultat från mätningarna

Vad visade då resultaten från dessa tre mätinstrument?

– Generellt  sett så ligger metallhalterna på samma nivå som innan muddringen. Halterna i musslorna ligger till exempel väl i linje med vad som rapporterats från närliggande stationer genom Bohusläns vattenvårdsförbund. Resultaten från de passiva mätinstrumenten visar också på låga normala värden.

När det gäller PAH, aromatiska kolväten som bildas vid förbränning (och där vissa  är cancerframkallande), så ligger också de kvar på samma nivå som tidigare. Samma sak gäller för PCB som innehåller klor och som lätt ansamlas i djur och människor.

– Halten av TBT, alltså tennföreningar från båtbottenfärger, visade sig dock vara högre än vid andra delar av Bohuslän. Det kan förklaras med att båttrafiken var väldigt intensiv under mätperioden men framförallt  att ytsedimenten som grumlades upp innehåller giftet.

Åke Granmo menar att muddringen inte verkat ha orsakat så mycket skador i den marina miljön som många befarade.

– Man  befarade även att den ökade grumligheten förutom frigörande av miljögifter skulle slå ut algsamhällen på grund av för lite ljus och att situationen för många djur skulle förändras. Men det verkar inte ha blivit så. Jag tycker att det här och gått väldigt bra och vi har lärt oss mycket om hur vi ska gå tillväga med muddringsarbeten i framtiden.

Intervju med Åke Granmo, universitetslektor vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet.

Länk till Åke Granmos personliga hemsida

Foto: Kentaroo Tryman
Text: Lars Nicklason

Publicerad: 2006-04-20
Senast uppdaterad: 2010-04-23

Navigering