Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Kräftor

Främmande arter i våra vatten

När hösten närmar sig samlar vi oss till kräftskiva för att, om man har riktig tur, få ta del av några egenhändigt fångade svenska flodkräftor. Det är nog allmänt känt att de kräftor vi köper nuförtiden oftast är utländska kräftor. Men hur är det egentligen med de kräftor vi fångar i våra svenska vatten? Det är högst sannolikt att också då få utländska kräftor i burarna! Liksom den amerikanska signalkräftan är en mängd andra vattenlevande organsimer införda i våra vatten. Både på gott och ont ...

Ett av de mer kända problemen kring introducerade arter i Sverige är att den svenska flodkräftan (Astacus astacus) håller på att gå om intet till följd av härjande kräftpest. Den amerikanska signalkräftan (Pacifastacus leniusculus), som vi sedan 1960-talet har planterat ut, är mer resistent mot kräftpesten och fungerar som smittobärare. Om ett vattendrag blir infekterat med kräftpesten är det stor sannolikhet att alla flodkräftor i detta vatten utplånas. År 1993 beräknade Fiskeriverket att beståndet av vår inhemska flodkräfta hade minskat till endast 5% av vad beståndet var vid början av 1900-talet.

Sedan år 2000 står flodkräftan med på den svenska rödlistan över utrotningshotade arter. Kräftpesten härstammar sannolikt från Nordamerika och spreds med människan till Europa redan under 1800-talet och pesten spred sig vidare till Sverige 1907 med infekterade flodkräftor från Finland. Dessa kräftor skulle säljas på torghandel i Stockholm, men när det visade sig att kräftorna var dåliga dumpades de i mälaren och spred därmed kräftpesten till svenska kräftor. Kräftpesten är egentligen en svampsjukdom (Aphanomyces astaci) och sprids väldigt lätt i vattnet via små sporer. I det långa loppet är signalkräftan för övrigt mer konkurrenskraftig, så kräftpesten skyndar bara på processen. Orsaken till vi fortfarande planterar ut amerikanska signalkräftor är till stor del den kommersiella efterfrågan, speciellt kring kräftskivetider.

Sedan urminnes tider har arter med människans hjälp kunnat sprida sig till nya miljöer. Och en organism som med människan förts till ett område där den inte förekommit naturligt under historisk tid (de senaste 900 åren) kallar vi främmande arter. Ibland är det en planerad införsel, men till störst del rör det sig om omedveten införsel. Sandmusslan (Mya arenaria), som är en av de vanligare musslorna i våra havsvikar, infördes till Sverige från Nordamerika troligtvis redan under vikingatiden. Antagligen använde man dessa musslor som föda eller bete vid fiske. Zebramusslan (Dreissena polymorpha) däremot, har troligen kommit hit antingen via fartygstrafik eller med fåglar under 1800-talet. Men även om det finns fler historiska exempel är det först under efterkrigstiden som spridningen av främmande arter ökat och ibland orsakar introducerade arter en rubbning i ekosystemet dit de anländer.

När en art förs till en ny miljö är det vanligaste scenariot att den snart dör ut. T.ex. om vi råkar släppa ut en undulat, en av våra vanligaste burfåglar, så kommer den snart att falla offer för en stor rovfågel. Likadant fungerar det under vattenytan. Men till skillnad från land har vi mycket svårare att se vad som händer under vattnet, och därför också svårare att se vilka effekter de nya arterna ger på ekosystemet. Så när en ny vattenlevande art väl lyckats etablera sig är det i princip omöjligt att bli av med den. Därför är det viktigt att förhindra spridningen från början.

Vad är det då som avgör om en introducerad art kan klara sig? Man brukar räkna med en rad olika förutsättningar som talar om hur sannolikt det är att en art kan klara sig i en ny miljö. Självklart är det större chans att en art klarar sig om det är flera stycken individer som förs in samtidigt. Men för vissa organismer räcker det med en enda individ för att överleva och föröka sig i en ny miljö. Klimatet och andra fysikaliska förhållanden måste stämma, men vissa arter klarar faktiskt nya förhållanden riktigt bra. Stora arter med få predatorer har också större chans att etablera sig i en ny miljö. Oftast är det just klimatet och risken för predation som gör att de flesta invandrade arter inte klarar sig. Men det kan också i sin tur betyda att de arter som trots allt klarar sig gör det riktigt bra, och dessutom på bekostnad av inhemska arter.

Det verkar som att främmande arter lättare etablerar sig och skapar oreda i artfattiga eller störda ekosystem, som t.ex. Östersjön där sjuttiotalet nya arter hittills lyckats etablera sig. Problem med introducerade arter har man på flera platser runt om i världen. I Nordamerika har bara Zebramusslan orsakat förluster med mångmiljardbelopp, då den bl.a. täpper igen vattenintag till kraftverk och industrier. Zebramusslan finns även i Östersjön, men rapporter om ekonomiska konsekvenser saknas. Däremot påverkar musslan miljön då den kan förekomma i stora mängder och ändra den ursprungliga näringsväven. Det växande problemet med introducerade arter har engagerat flertalet forskare och ett projekt som skall behandla frågor kring detta är AquAliens.

En av de största spridningskällorna är sjöfarten, som kan föra med sig organismer både i barlastvattnet och på båtskrovet. Det var t.ex. just på ett båtskrov som den brackvattenslevande havstulpanen (Balanus improvisus) tog sig ända från Amerika till Sverige år 1844. Idag finns den i Östersjön, Bottenhavet och på Västkusten och utgör ett kostsamt problem, då den gärna sätter sig på båt- och fartygsskrov (se artikeln ”Jakten på en slät yta”). Stora summor läggs på att försöka ta fram nya båtbottenfärger utan gift, som samtidigt skyddar bra mot havstulpanerna (se artikeln ”Färgformulering” på Miljöportalen).

Foto: Kentaroo Tryman
Illustration: Maj Persson
Text: Kentaroo Tryman

Publicerad: 2006-05-30
Senast uppdaterad: 2010-04-21

Navigering