Spridningen av arter i söt- och saltvatten har pågått sedan människan började röra sig längre sträckor. Men problemet har tilltagit allteftersom transporterna runt jorden ökat. Transoceanisk sjöfart bär varje dag med sig sammanlagt ca 3000-4000 olika arter, där många utav dessa finns i fartygens barlastvatten. Då fartygen går med lite eller ingen last tar man in så kallat barlastvatten för att stabilisera fartygens gång. Man rekomenderar bl.a. att man ska byta ut sitt barlastvatten på öppet hav för att undvika att olika arter följer med från hamn till hamn. Vanligtvis sker introduktioner helt omedvetet och skulle kunna förhindras om man hade mer kunskap om risker och spridningsmönster.

Naturvårdsverket har satsat 30 miljoner kronor på projektet AquAliens, som sedan 2002 behandlar olika introducerade organismgrupper i söt- och saltvatten. projektet ska pågå i 5år och kommer dessutom att se över risker och ekonomiska konsekvenser med introducering av nya arter. Vilka förhållanden avgör om en organism etablerar sig eller ej? Det är en av de frågor som AquAliens ska försöka besvara. Många variabler spelar in vid etablering av en ny art. Toleranta arter, arter med få fiender och allätande arter har större chans att etablera sig. Sedan beror det också på hur många individer som förs in och hur ofta det sker. Generellt saknas ordentlig information i ämnet, men i några undersökta fall kan man se en tydlig negativ effekt på den inhemska faunan då detta sker.

På institutionen för Marin botanik, vid Göteborgs universitet, sitter Malin Werner som är programsekreteraren för AquAliens. Med en bakgrund som disputerad doktor i marinbiologi har hon en god överblick över den marina miljön. Men varför är det så viktigt att inte föra in några nya arter i våra vatten? - Först måste man tänka på att alla nya arter inte påverkar miljön negativt, säger Malin, men det stora problemet är att när en skadlig art väl lyckats etablera sig är det i princip omöjligt att bli av med den. Därför är det viktigt att veta någonting om arten innan den introduceras. Och med tanke på att en art som den lilla Zebramusslan orsakar så stora förluster för industrierna i Nordamerika, är det mer ekonomiskt att istället vara förutseende med vad som kan hända.

Främmande arter är vanligare än man tror och många av dessa används komersiellt av människan, t.ex. olika arter av lax, ostron och inte minst grödor som används i jordbruken. Då vi människor utnyttjar och tar fördel av dylika arter måste man göra avvägningar ur flera perspektiv. - Man måste fråga sig ”vem” arten är bra för, påpekar Malin Werner. Många av de komersiella arterna fungerar bra för oss människor men kan utgöra en risk för den övriga miljön. En svår bedömning är vilken grad av påverkan i naturen vi kan tolerera. Och detta med riskbedömningar är en viktig uppgift för vårat projekt.

Under sommaren 2004 fick vi i media läsa och höra om att rödalgen Gracilaria vermiculofylla (hette tidigare Gracilaria asiatica) helt plötsligt invaderat ett par vikar utanför Göteborg. Man fick en bild av att denna rödalg totalt kan ”ta över” våra ålgräsängar ( länk), som är så viktiga uppväxt- och födoplatser för fisk. På detta sätt skulle algen indirekt även kunna drabba våra fiskefångster, sades det. Sedan de första rapporterna har vi inte fått höra mer om denna alg. Är hotet inte så stort som man först trodde? Professor Inger Wallentinus, som är koordinator för AquAliens, menar att man ska vara försiktig med att dra för snabba slutsatser.

- Visst finns det en stor risk med en ny alg som denna, som dessutom kan bli meterlång, säger Inger. Problemet är att den uppträder så olika på olika lokaler. Om den bildar täta bestånd bland ålgräs, som den gör på vissa lokaler, så utgör den självklart en stor risk. Men den förekommer också på mycket grunda slam- eller sandbottnar utan annan vegetation, där den till och med kan erbjuda skydd åt mindre djur, fortsätter hon.

G. vermiculofylla odlas i Asien för framställing av agar och har antagligen spridit sig runt om i världen via fartygstrafik. Denna alg är extremt bra på att både överleva och föröka sig. Det räcker med ett fragment mindre än 1cm för att algen ska kunna växa ut till en stor planta igen och kan sedan föröka sig vegetativt såväl som könligt (då både hon- och hanplanta behövs). Dessutom kan algen överleva i så låga salthalter som 2‰ (vilket det är ända uppe i Haparanda) eller upp till ett halvår i enbart fuktig miljö och mörker. Det här innebär att det är större spridningsrisk med G. vermiculofylla än många andra alger då den t.ex. kan överleva på upptagna, fuktiga ankarlinor och fiskenät.

- Helst vill vi att allmänheten ska få upp ögonen för introducerade arter och de problem de eventuellt kan vålla, säger Inger och fortsätter, t.ex. är det bra att vara försiktig med vad som följer med på sin båts ankarlinor. Och frågan kvarstår huruvida Gracilaria vermiculofylla utgör något större hot i våra vatten.

Intervju med Inger Wallentinus, professor emerita vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet.

Illustration: Maj Persson
Text: Kentaroo Tryman