Även om man stryper fiskekvoterna för att rädda torsken, kan man slå ut ett lokalt torskbestånd om hela fiskekvoten dras upp i en del av en fiskezon. Torskarna snarare än fiskepolitikerna borde vara de som ritar upp hur fiskezonerna ska se ut, menar Carl André, som är forskare på Tjärnö marinbiologiska laboratorium:

– Man skulle kunna ta upp stora mängder torsk om man visste hur bestånden är avgränsade, och använde rätt förvaltning.

Trots att fisken har hela havet att simma i, stannar den ofta i sina egna kvarter. Åtminstone torsken håller sig till sina hemmavatten och beblandar sig inte med bestånd femtio kilometer längre bort.

Carl André och hans norska forskarkolleger har kommit fram till detta genom att göra släktskapsanalys på torskarna. Metoden är densamma som används för faderskapstest eller för att identifiera brottslingar inom rättsmedicin. Tekniken har funnits i fem – tio år och har gjort det mycket lättare att undersöka släktskap.

Forskarna jämför torskarnas nonsens-DNA, den del av arvsmassan som sitter mellan generna. Detta DNA innehåller ingen information om egenskaper hos torsken, men det bär mer spår av mutationer än det DNA som styr torskens egenskaper. Det har kallats skräp-DNA för man har inte trott att det varit bra för någonting, men förmodligen har det betydelse till exempel för hur DNA:t veckar sig i cellkärnorna.

– Det speglar släktskap väldigt bra, säger Carl André.

Carl André har fått nya forskningsanslag för sin forskning och ska försöka besvara två frågor: var gränserna mellan bestånden går, och om torsken vandrar.

Två bestånd istället för ett

Om det under mars och april blåser mycket från väst driver torsklarver från Nordsjön in mot den svenska kusten. Det borde vara ett effektivt sätt att blanda olika torskstammar, men det visar sig att torskynglen senare vandrar tillbaka till vattnet där de kläckts.

Carl André och hans forskarkolleger kommer att ta ta DNA-prover på torskar från olika lekområden i Östersjön, Kattegatt, Skagerak och Nordsjön. Om torskar som fångats till exempel i Gullmarsfjorden är närmare släkt med varandra än med torskar som fångats någon annanstans, tyder det på att populationerna inte vandrar mellan varandra.

Och om det finns två torskstammar i Kattegatt borde dessa isåfall ha varsin skötselplan med varsin fiskekvot. Man skiljer mellan Östersjötorsk och torsk i Kattegatt. Östersjötorsken leker på sommaren, och torsken i Kattegatt på vintern. De är alltså aldrig könsmogna samtidigt och kan därför aldrig para sig.

Nu är det precis på gränsen att Östersjöns torskpopulation är på väg att försvinna. Om man fiskar slut på torsken i en population, så kommer inte torsk från annat håll att ta dess plats. Men med kunskap om hur populationerna är fördelade, så kan man ha separata fiskekvoter för de olika populationerna och fiska ganska mycket torsk utan risk för att torsken ska ta slut.

Om man fiskar slut på torsken kan den ersättas av andra fiskarter i ekosystemet. I Östersjön äter torsken skarpsill, men skarpsillen äter också torskägg. När torskarna blir färre så blir skarpsillen fler. Det blir en ond cirkel, eftersom de många skarpsillarna äter upp rommen från de torskar som finns kvar.

Illustration: Maj Persson