Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Bonden

Kulturgeografen Marie värnar om bonden

Att det i våra öppna landskap med ängar och betesmarker vimlar av olika arter intresserar många forskare. Men kan man studera naturvård utan att ta hänsyn till att det finns människor i landskapet? Nej, i alla fall inte enligt Marie Stenseke, forskare och docent i kulturgeografi vid Göteborgs universitet. Hon forskar om biologisk mångfald och bevarandet av naturbetesmarker. Men naturvetare, det är hon inte …

- Det går inte att studera ett landskap med förutsättningen att där inte finns några människor, säger Marie Stenseke. Det är ju till exempel någon som brukar marken, det öppna landskapet sköter inte sig själv. Människa och landskap hänger ihop!

Det är lätt att tro att det enbart är biologer som är intresserade av att sticka näsan i ängen och se efter vad som växer där- men bara för att man studerar biologisk mångfald, innebär det inte att allt handlar om biologi. Kulturgeografen Marie Stenseke är van vid att vara ensam samhällsvetare bland många naturvetare men hoppas på fler kollegor, som kan tillföra ett samhällsperspektiv på frågor om biologisk mångfald. Hon är engagerad i flera forskningsprojekt, både som forskare och som handledare åt doktorander. Gemensamt för projekten är intresset för markerna, människorna och samspelet där emellan.

- Som kulturgeograf kan man studera massor med olika saker. Men förenklat kan man säga att vi sysslar med att ta reda på mer om hur människor, företag och samhällen använder, organiserar och formas av omgivningens resurser och villkor.

Bonden en nyckelfigur för bevarandet av många arter

När fler och fler lantbruk läggs ner och färre personer röjer och har hand om djur, tar det inte lång tid innan marken växer igen. De öppna landskap med betande kor som vi är vana att se försvinner. Ytan åker-, ängs- och betesmarker har kraftigt minskat och av jordbrukslandskapets 700 växtarter klassas 300 som hotade. De senaste 60 åren har åkermarken i Sverige minskat med cirka en tredjedel. Den biologiska mångfalden har fått sig en rejäl törn. Även bonden själv börjar bli svår att hitta. Någonting som både bekymrar och intresserar Marie Stenseke.

- Det som först måste räddas är bonden. Utan bonden försvinner den enorma artrikedom som nu finns i våra ängar och hagar.

Men dialogen mellan myndigheter och bönder är inte alltid den bästa och kommunikationen ofta enkelriktad. Marie efterlyser mer lokala lösningar och ett bättre samspel mellan lokala och centrala myndigheter. Enbart centrala direktiv är ingen bra idé, tycker hon och menar att vi måste vara rädda om bönderna och den stora miljönytta som odlingslandskapen innebär.

- Många bruna kuvert med information och krav från staten, om allt från diken till stenmurar, har genom åren landat i brevlådorna. Det hade varit bättre om man tagit mer hänsyn till den stora kapacitet som finns bland lokalbefolkningen och haft mer lokala lösningar. Som det är idag är det bönderna som berörs mest av de beslut som fattas om landsbygdens landskap, men de själva har inte så mycket att säga till om. Studier visar att det som bönderna framförallt värdesätter, är friheten att rå sig själva. När den blir mindre och det blir svårare att ha bestämma över sina marker uppfattas det som något negativt.

Det är inte så mycket på grund av ekonomi som människor fortsätter att leva på landet, utan forskning visar att många lantbrukare har andra skäl till att bo kvar på landsbygden. Att bruka jorden och hålla efter gamla stenmurar handlar om att förvalta ett arv, om kulturvård, om vikten av att hålla landskapet öppet och om ett starkt engagemang för djur och hembygden. Bygemenskapen är ofta stark och lokalbefolkningen har generellt stor kunskap om ängar och hagar.

- Känslan av att det öppna landskapet är en del av identiteten och något vackert, inte bara för de som brukar marken utan även för grannarna, är påtagligt, säger Marie. Om man inte tar hänsyn till förutsättningar och kunskap hos bönderna har man mycket att förlora. Det finns dock positiva exempel där dialogen har fungerat väl. Bland de världsarv som utsetts av Unesco* finns Södra Alvaret på Öland med. En starkt bidragande orsak till att Alvaret finns med på listan är lokalbefolkningens engagemang och aktiva insatser.

Tysk eller svensk mjölk- vad spelar det för roll?

Idag bor många av oss i städer och har kanske inte riktigt koll på hur landsbygden egentligen fungerar och vad bönderna gör. Tidigare generationer levde närmare lantbruken och hade en annan kunskap än vad vi har idag. Det kan vara svårt att se sambandet mellan mjölken och köttet vi köper och hur landskapet och miljön påverkas. Att mjölkproducenterna, korna, hjälper till att hålla efter landskapet kan lätt glömmas bort när man själv bor långt från både kohagar och traktorer.

- I bland verkar det som människor kan mer om regnskogar och om att rädda valar, än om den egna, nära och lilla naturen. Till exempel framkom i en av våra studier att det är få som vet om det är flest grisar eller kor som betar i de svenska hagarna. Jag är uppvuxen på landet och mina föräldrar är lantbrukare, så för mig är det självklart att det finns fler kor än grisar ute. Men det är uppenbarligen något som inte alla vet!

Den tuggande kossan och bonden på sin traktor är alltså inte bara en del av landsbygden, utan ett sätt att bevara många arter och ett öppet landskap.

*UNESCO är FN:s organ för samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation/medier

Intervju med Marie Stenseke, docent vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Handelshögskolan, Göteborgs universitet.

Marie Stenseke, Göteborgs universitet

Illustration: Maj Persson
Text: Johanna Ödman

Publicerad: 2006-01-26
Senast uppdaterad: 2010-05-06

Navigering