Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Leksaksbil

Känslan av att köra bil

Bilkörning är ett av de verkligt stora miljöproblemen. Bensinsnåla motorer och avgasrening i all ära, men det är bilisterna och deras beteende som är nyckeln för att minska bilismens miljöpåverkan. Varför åker man bil? Hur väljer man transportmedel? Det handlar om psykologi.

Med en egen bil kan man åka iväg när man vill, vart man vill. Man uttrycker också sin personlighet när man väljer att köra bil: "jag är inte en sån som åker buss" och genom sitt bilval. När Statistiska Cen­tral­byrån, SCB, undersökt människors resvanor blir en slutsats att rörlighet är viktigt för livs­kvaliteten. Bilen står för frihet och flexibilitet.

Status, nöjet att köra en bil och motstånd mot fysisk aktivitet gör bilen attraktiv. Man är hemma och privat i sin egen bil, man kan spela den musik man vill, så högt man vill, och är ostörd. Vissa menar att det är enda stunden på dagen de har för sig själva.

När resenären väljer färdmedel ingår mycket annat än restid. En bilist som jämför bil med buss ser bara fördelar med bilen: den går snabbare, är mer flexibel och kostnaderna är ungefär desamma. Ofta ser man inte ens kostnaderna, och när man väl äger en bil så känns kostnaderna för andra färdmedel onödiga. Det är alltså inte så enkelt att man kör mindre ju dyrare det blir.

Bilkörning är en vana och därför svår att göra något åt. Man tänker inte utan upprepar automatiskt sitt beteende och tänker inte ens på att det finns alternativ.

Miljöfrågorna är stora och svårgreppade. Visserligen vet människor om och oroar sig över den miljö­förstöring som bilismen är orsak till, men det verkar ändå inte ändra deras inställning till att åka bil. Vad har det för betydelse att jag ensam ändrar mitt beteende om ingen annan tänker göra något?

Hur ändrar man på folk?

Bilen gör så att folk kan bo ganska långt från jobbet, affärer och annan service. Bilen gör det också möjligt att ägna sig åt fler fritidsaktiviteter utanför hemmet.

– Hur kommer begränsad tillgång till bilen att förändra detta? undrar Tommy Gärling på psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Han har forskat på människors resvanor i tjugo års tid med hjälp av laboratorieexperiment, fält­experi­ment, enkäter, intervjuer, resedagböcker och datorsimuleringar.

Det är bättre om det går att få folk att frivilligt minska sin bilanvändning än att tvinga dem, enligt Tommy Gärling. Men om frivilliga metoder inte räcker kan det bli vanligt med tvingande åtgärder i framtiden. Man kan minska sin bilåkning genom att samordnar sina resor, genom samåkning, genom att välja andra färdmedel, förändra sitt boende eller byta arbete och arbetsplats. Men det är inte alltid så enkelt.

– Människors valmöjligheter är ofta begränsade, säger Tommy Gärling.

Förändringarna kan leda till att man både sparar pengar, rör sig mer och skonar miljön. Men kost­naderna märks mer än vinsten, och därför kämpar man emot föränd­ringar. Det är därför informations­kampanjer, skatter och avgifter för att påverka bil­ägare att minska bilresandet ofta misslyckas.

Om samhället tvingar bilisten att ändra sitt bilresande genom ransonering och fysiska hinder förändrar han eller hon sitt beteende så lite som möjligt. Men om minskningen sker gradvis istället för en plöt­slig, stor eller fullständig minskning av bilanvändningen är det lättare att vänja sig. Det kan leda till mindre stress, ilska och förbittring. För individualister, som ser valet att köra bil som en rättighet, skulle vilken sorts minskning som helst upplevas som en kränk­ning av den personliga friheten.

Med kollektivtrafik kommer man inte ända fram till destinationen. Cykel och gång är långsammare eller så orkar man inte. Åker man mindre bil så kommer restiden alltså öka och det blir då mindre tid tillgänglig för fritidssysselsättningar utanför hemmet.

Frågan är om ett mindre motoriserat samhälle med mindre resande skulle vara bekvämt och trevligt att leva i. Det beror på hur bekvämlighet, njutning och välbefinnande definieras. Traditionellt har definitionerna varit materiella och kommersiella. Om man beskriver det goda livet på ett annat sätt, kanske det inte behövs lika mycket transporter och bilåkande.

Intervju med Tommy Gärling, professor emeritus vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Tommy Gärling, Göteborgs universitet

Text: Malin Wahlstedt

Publicerad: 2004-02-11
Senast uppdaterad: 2010-04-27