Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Förorenad mark

Tvätta mark!

Tiotusentals gamla industriområden runtom i landet är förgiftade av kemikalier och tungmetaller. Precis som oljeutsläpp till havs måste marken saneras för att det ska gå att bygga där utan risker för miljö och hälsa. Det finns flera metoder för marksanering.

Det handlar mest om mark där fabriker har legat gamla, men då och då händer också olyckor med utsläpp på land. Dessa blir dock aldrig lika omskrivna som oljeutsläppen till havs, eftersom de inte är lika synliga.

– Det finns mycket mer lagar och förordningar för att förhindra markförorening idag, säger Lars Rosén som forskar kring marksanering på Chalmers och är föreståndare för kompetenscentrat FRIST. Partners i kompetenscentrat är Chalmers, återvinningsföretaget Renova, byggföretaget NCC, konsultbolaget Sweco och Kretsloppskontoret i Göteborg Stad..

– Mycket handlar om att städa upp efter gamla synder.

Sverige ligger faktiskt efter resten av EU och USA, där lagstiftningen varit mycket strängare. Föroreningarna märks oftast inte förrän marken ska användas till något annat. Nere på kontinenten är det så ont om mark att man under lång tid fått göra om gamla industriområden till bostadsområden. Hos oss har det just börjat. Hammarby sjöstad i Stockholm är ett sådant jätteprojekt, Norra Älvstranden i Göteborg ett annat.

På Norra Älvstranden eller liknande områden kan man ta jordmassor där det ska byggas hus och använda för till exempel bullervallar eller andra konstruktioner där det inte gör så mycket om jorden är nedsmutsad. Men annars är det sanering som gäller.

– Det är väldigt kostsamma projekt det här, och det är nästan bara i storstädernas innerområden man kan få lönsamhet, berättar Lars Rosén.

På landsbygden saneras marken under tvång, som när nedgrävda gifttunnor hittades i skånska Teckomatorp på sjuttiotalet. Miljöbalken som kom 1999 var en anpassning till den europeiska lagstiftningen, och satte fart på arbetet med att sanera förorenad mark. Staten har avsatt en halv miljard kronor per år, och Naturvårdsverket har bestämt att all förgiftad jord ska vara återställd inom en generation.

Behandla, deponera eller bränna Förorenad jord kan behandlas på plats eller köras iväg och isåfall antingen läggas på tipp eller brännas upp som miljöfarligt avfall. Om man gräver upp jorden kan den tvättas med olika medel, eller behandlas på plats med bakterier som äter upp olja eller andra organiska föroreningar. Är jorden förorenad med metaller kan man få dem att lösas upp så att de går att skölja bort.

Före saneringen måste man ta väldigt många prover för att få reda på vad jorden är förorenad med och i vilken omfattning. Sedan bedömer man risken, för människor och för miljön. Med hjälp av tabeller där det står hur mycket människor får utsättas för av olika ämnen, räknar man ut hur mycket som får finnas i marken.

När saneringen är avslutad följer den viktiga efterkontrollen, då man tar nya prover och kontrollerar att marken blivit tillräckligt ren.

Både i Sverige och andra länder arbetar forskare med att få fram nya metoder att sanera mark. Forskningen på Chalmers handlar för närvarande mycket om hur man jämför olika saneringsalternativ för att finna de mest hållbara och kostnadseffektiva åtgärderna. Lars Rosén är ansvarig för ett forskningsprojekt där ett tiotal forskare samarbetar för att utveckla metoder för hur man utvärderar saneringsåtgärders hållbarhet med hjälp av s.k. multi-kriterieanalyser och miljöekonomiska värderingsmetoder. I projektet arbetar miljöekonomer, statistiker, miljökemister och experter på riskanalyser och saneringsmetoder. I projektet sker samverkan med entreprenadföretag, konsultbolag och myndigheter samt med Marksaneringscentrum vid Umeå universitet. Lars handleder två doktorander inom detta projekt. Vid FRIST bedrivs också forskning om utformning av olika typer av filter för att fånga föroreningar i grundvatten och i lakvatten från deponier. För närvarande bedriver Ann-Margret Strömvall och Yuliya Kalmykova inom FRIST forskning kring lakvattenrening för Kretsloppskontoret i Göteborgs stad.

Intervju med Lars Rosén, biträdande professor vid Avdelningen för geologi och geoteknik, Institutionen för bygg- och miljöteknik, Chalmers tekniska högskola.

Lars Rosén, Chalmers tekniska högskola

Text: Malin Wahlstedt

Publicerad: 2003-08-19
Senast uppdaterad: 2010-04-26

Navigering