Gå till innehållet. Gå till navigation

Miljöportalen

Sektioner
Tangenter

Vilken teknik är bäst för miljön?

Tangentbord har sett likadana ut sedan skrivmaskinen kom för 130 år sedan. Lika länge är det sedan bensinmotorn uppfanns. Dagens teknik behöver inte nödvändigtvis vara bäst. Det kan räcka med att den en gång var först.

Det kallas för ”teknologisk inlåsning”. När en viss teknisk lösning eller standard väl slår igenom får den ofta ett försprång. Nya tekniker har svårt att konkurrera – trots att de kanske egentligen är bättre.

Ta en avancerad persondator. Processorn kan vara svindlande snabb och hårddisken må svälja oceaner av ettor och nollor. Men bokstäverna på tangentbordet är fortfarande ordnade enligt den knöliga och ologiska Qwerty-standarden från 1870-talet. Tangenterna fick nämligen sina platser när amerikanen Christopher Latham Sholes uppfann skrivmaskinen 1872. För att inte typarmarna skulle haka fast i varandra var det nödvändigt att bokstäver som ofta skrevs ihop, som t och h i engelskan, inte hamnade alldeles intill varandra.

Flera nya tangentbord har uppfunnits genom årens lopp. Konstruktioner som både känts mer naturliga och varit snabbare att skriva på. Men Qwerty har behållit sitt grepp – trots att den faktor som en gång motiverade bokstävernas placering för länge sedan försvunnit. Nu kan vi kanske stå ut med opraktiska tangentbord. Värre är att många tekniska standarder i praktiken är ett hot mot miljön.

Ta bensinmotorn. Den är lika gammal som skrivmaskinen och den ingår som en viktig del i en av vår tids riktigt stora teknologiska inlåsningar: Vårt beroende av fossila bränslen – olja, naturgas och kol.

Björn Sandén på Chalmers avdelning för miljösystemanalys forskar om teknologiska låsningar och försöker hitta svar på frågor som: Går det att styra den tekniska utvecklingen i miljövänlig riktning? Och hur vet man vad som är miljövänligt och uthålligt i det långa loppet.

– Svårigheten är just att bedöma vad utvecklingen av en viss teknik innebär på sikt. Alla teknikval förändrar förutsättningarna för framtida val, säger han. – Någonting som verkar måttligt lovande idag, som exempelvis bränsleceller, kanske visar sig vara ett led i en utvecklingen som kan få stor betydelse i framtiden.

På samma sätt kan teknik som just nu tycks vara det enda rätta visa sig ha inbyggda begränsningar som inte blir uppenbara förrän efter lång tid.

Björn Sandéns forskning går ut på att försöka hitta framkomliga stigar i den snårskog av alternativ till bensinen och bensinmotorn som vuxit upp de senaste åren. Exempelvis etanol, metanol, biogas, naturgas, bränsleceller, rapsolja, eldrift... Vad är värt att satsa på? Och vad kommer att visa sig vara teknologiska återvändsgränder? Många av dessa bränslen och bilmotorer kan verka lovande, men sannolikt blir det bara en av dem som verkligen kommer att bli dominerande i framtiden. Det är lätt att välja fel och valet blir inte enklare av att det vi vill uppnå egentligen är flera olika saker.

– Minskade koldioxidutsläpp är viktigast på lång sikt. Men på kort sikt vill vi dessutom minska luftföroreningarna och på lite längre sikt är målet att minska vårt oljeberoende, påpekar Björn Sandén.

Hans förslag till lösning är att samhället måste stödja många spirande tekniker samtidigt. Det är inte bara forskning och utveckling som behöver ekonomiskt stöd. Pengar måste också till för att det skall komma ut produkter på marknaden som folk kan köpa till ett rimligt pris. Men vem skall betala och blir det inte orimligt dyrt för samhället att stödja en massa ny teknik som kanske till slut inte visar sig hålla måttet?

Björn Sandéns svar är att vi alla måste vara med och betala. Och det behöver inte bli speciellt dyrt. Han ger ett räkneexempel: Om världens samtliga oljeförbrukare betalade en global skatt motsvarande bara ett öre per liter bensin skulle industriländerna kunna tiodubbla sina nuvarande satsningar på förnyelsebar energi. Dyrt eller billigt – det kan förstås diskuteras. Kanske är det ändå priset vi måste betala för att bryta den teknologiska inlåsningen.

Intervju med Björn Sandén, biträdande professor vid Avdelningen för miljösystemanalys, Institutionen för energi och miljö, Chalmers tekniska högskola.

Avdelningen för miljösystemanalys, Chalmers tekniska högskola

Text: Björn Forsman

Publicerad: 2003-08-18
Senast uppdaterad: 2010-04-28

Navigering